Varför jag tycker så illa om telefonförsäljare
Står och målar ytterdörrarna på sommarstugan. Har skrapat, sandpapprat, oljat dem - allt har tagit en jäkla tid pga nio små fönster i varje dörr. Men nu målar jag i alla fall. Med någon gammal brun färg, förmodligen samma färg som vi målade dörrarna med för 40 år sen... Linoljefärg hinner jag inte använda, för dörrarna går inte att ta loss och alltså måste färgen torka fort. Den bruna färgen är hemsk att jobba med och mitt linoljefärgshjärta gråter när jag täcker de vackra trärena ytorna med den.
Hur eller hur är jag nästan klar med dörr nummer två. Regnet börjar så smått stänka, men gör sen ett litet uppehåll - kanske jag hinner klart, skynda, skynda. Har haft mobilkontakt med Linda under morgonen pga av det halta fåret och veterinärens besök, annars har jag bara målat hela tiden.
Alla hundarna ligger ute på gräset och spanar ut i hagen efter kor eller danskar eller andra invånare i bygden.
Då ringer telefonen, den "riktiga", där inne. Fan ta Linda; jag sa ju till henne att ringa på mobilen, just för att jag höll på att måla. Kanske något fel på min mobil? Bäst jag svarar. Ställer ifrån mig färgburken, lägger ifrån mig penseln, öppnar - försiktigt - dörren, klampar igenom huset, hinner fram till telefonen, och svarar. En käck ung kvinna säger något i stil med: "Hej! Jag heter si och så och jag ringer från Kombilotteriet. Har du Arnold hemma?" (Arnold är min pappa.) "Nä", säger jag. "Eh", säger hon då, "är det kanske frugan jag talar med?"
"Näe, det är det inte och jag håller på att måla en dörr och det håller på att börja regna och det ligger tre hundar därute och pappa är inte hemma och förresten är varken han eller jag intresserade av Kombilotteri, men tack ska du ha för att du ringde", säger jag i kulsprutefart och lägger på luren innan hon hinner säga något.
Naturligtvis hade alla hundarna passat på att gå in när jag gick in och sålunda passerat de nymålade dörrarna och gått över pensel och färgkladdigt tidningspapper och omrörningssticka och färgburkslock...
Varför blir man så arg på dessa försäljare? Själv har jag Nix hemma, men inte i sommarstugan uppenbarligen. Naturligtvis blir man arg, när det uppstår situationer som den ovan, men jag tror jag blev mest förbannad över hennes familjära ton. Frågar om Arnold är hemma; är det frugan - FRUGAN! - hon pratar med. Hon kunde ju inte rå för att hon ringde vid en så pissig tidpunkt, men hon bestämmer faktiskt själv hur hon ska tilltala folk.
Den bruna färgen och telefonförsäljerskan passade bra ihop på något sätt - kladdiga och ytliga.
Jag hann förresten måla klart innan skyfallet kom.
Och här har jag lagt till en bild som illustrerar hur det kan ha sett ut när Lill målat och alla hundar fastnat i färgen
Hur eller hur är jag nästan klar med dörr nummer två. Regnet börjar så smått stänka, men gör sen ett litet uppehåll - kanske jag hinner klart, skynda, skynda. Har haft mobilkontakt med Linda under morgonen pga av det halta fåret och veterinärens besök, annars har jag bara målat hela tiden.
Alla hundarna ligger ute på gräset och spanar ut i hagen efter kor eller danskar eller andra invånare i bygden.
Då ringer telefonen, den "riktiga", där inne. Fan ta Linda; jag sa ju till henne att ringa på mobilen, just för att jag höll på att måla. Kanske något fel på min mobil? Bäst jag svarar. Ställer ifrån mig färgburken, lägger ifrån mig penseln, öppnar - försiktigt - dörren, klampar igenom huset, hinner fram till telefonen, och svarar. En käck ung kvinna säger något i stil med: "Hej! Jag heter si och så och jag ringer från Kombilotteriet. Har du Arnold hemma?" (Arnold är min pappa.) "Nä", säger jag. "Eh", säger hon då, "är det kanske frugan jag talar med?"
"Näe, det är det inte och jag håller på att måla en dörr och det håller på att börja regna och det ligger tre hundar därute och pappa är inte hemma och förresten är varken han eller jag intresserade av Kombilotteri, men tack ska du ha för att du ringde", säger jag i kulsprutefart och lägger på luren innan hon hinner säga något.
Naturligtvis hade alla hundarna passat på att gå in när jag gick in och sålunda passerat de nymålade dörrarna och gått över pensel och färgkladdigt tidningspapper och omrörningssticka och färgburkslock...
Varför blir man så arg på dessa försäljare? Själv har jag Nix hemma, men inte i sommarstugan uppenbarligen. Naturligtvis blir man arg, när det uppstår situationer som den ovan, men jag tror jag blev mest förbannad över hennes familjära ton. Frågar om Arnold är hemma; är det frugan - FRUGAN! - hon pratar med. Hon kunde ju inte rå för att hon ringde vid en så pissig tidpunkt, men hon bestämmer faktiskt själv hur hon ska tilltala folk.
Den bruna färgen och telefonförsäljerskan passade bra ihop på något sätt - kladdiga och ytliga.
Jag hann förresten måla klart innan skyfallet kom.
Och här har jag lagt till en bild som illustrerar hur det kan ha sett ut när Lill målat och alla hundar fastnat i färgen
Liten och arg
Hunden tvärstannade och tittade nyfiket ner i rabatten vid verandan. Han såg så konfunderad ut att jag genast förstod att det var en igelkott. En liten taggig morrande boll låg bland ogräset och vägrade öppna sig för fotografering.
Ja, jag manövrerades över halva Småland
Visserligen var de två och visserligen är jag inte svårmanövrerad, när det lockas med loppisar och vin.
Gårdagen ägnade Lill och Veronika och jag åt att köra runt i sydöstra mellersta Småland i jakt på loppisar och godsaker för kropp och själ. Med min födelsedag som alibi (22/6) och med Veronica som chaufför satte vi av i gryningen och första stopp var hos Veronicas mormor utanför Linneryd. Det var uppbullat med bröd, muffins och kakor och nyheter om varg i grannskapet hos Mormor. Vi försökte pumpa Mormor på pinsamma historier om Veronika men hon verkar ha varit ett exemplariskt barn. Senare på dagen fick vi dock mörkare hemligheter direkt från källan. Efter studiebesök i Veronicas pappas "honungsfabrik" for vi på vackra småländska vägar vidare mot Tingsryd. Det var Tingsryds marknad och Veronicas fråga om vi ville gå på den hade ett inbyggt svar; NEJ. Både Lions loppis och Röda Korsets, i utkanten av Tingsryd var dock godkända för besök och resulterade i små koppar för framtida pyssel, ett par underbara byxor av gammal ridbyxmodell i mycket tjockt ylletyg samt utklädningshattar till V:s barn. I en butik bredvid hittade Lill varsin bordstablett till V och mig. Jag förstår inte varför, men vid frukosten i morse kändes det som om någon stirrade på mig...
Nästa stopp var Styragården, en underbar handelsträdgård och urmysig butik med massa bra-å-ha saker och ännu fler onödor. Oj, nu slår det mig; "Det finns något slags styrratt inom oss alla fast bara ett fåtal av oss finner den rätte rorgängaren". Jag tror att min rorgängare skulle kunna vara den som lät mig bo på Styragården. (För förklaring till detta märkliga uttalande se föregående inlägg.) Jag köpte en fotskrapa i rostigt järn och en bambuväxt som enligt uppgift INTE behövde mycket vatten och kärlek. V var nära svältdöden och köpte glass. Lill köpte gräs (att plantera ut i trädgården) som Lassie glatt tuggade i sig under nästa stopp som var Solvikens pensionat, där vi åt lunch i sista sekund då lunchen slutade 13.30 och vi kom ...då.
Solviken är charmigt och ligger jättefint vid vattnet.
Vi for vidare mot Växjö och stannade till vid Klockaregårdens Trädgårdsbutik där jag blev kär i en gjutjärnstrappa och där de hade så mycket fint att jag fick shopping-förstoppning och bara köpte rosservetter. I anslutning till detta låg också en butik som sålde textil och garn. Här gick proppen ur och jag köpte tyg, lingarn och ascoola stickor av en mycket trevlig Linda.
Utanför butiken fanns även en cykel som inte behöver frysa i vinter.
Just som vi stuvat in oss och våra pinaler och i bilen och V styrt ut på vägen får Falköga här syn på en loppis så det var bara för V att -med en illa dold suck- parkera igen. Härifrån fick jag med mig en tavla med kor (och hål), en tavla med grisar och några tillägg till min nystartade ros-samling. Efter stenhård prutning (ha ha, inte) kunde vi åka vidare mot Växjö och Systembolaget. Tanken var att vi skulle dricka lite vin vid en vacker sjö nånstans men regnet gjorde att vi slog i hop vindrickandet med fika hos V:s syster. I en mäklarannons skulle det ha stått nybyggt hus med underbart, avskilt läge och en tomt att förverkliga dina drömmars trädgård i. Verkligheten stavas: kalhygge. Det kommer såklart bli jättefint men älgtornet bidrog mer till hyggeseffekten än trädgårdsillusionen.
Det började lida mot kväll och vi funderade över var middagen skulle intagas. Varifrån idén med Hovmantorp kom vet ingen men väl där visade den sig vara mindre bra. Ett tag trodde jag verkligen att vi skulle hitta någon typ av centrum och utbrast hoppfullt -" Här ser det ut som det händer saker!" Väl framme vid hägringen visade det sig vara en korsning med bibliotek på ena sidan och församlingshemmet på andra sidan. Efter att ha kört streetan i Hovmantorp fyra-fem gånger fram och tillbaka och blivit rekommenderade thaimat vid Gökaskatt och fått vägvisning av ett ungt par hittar vi äntligen "restaurangen" vid campingen. Mycket möjligt att maten var underbar men kantinerna och de skarpa lysrören skrämde iväg oss innan vi provat. Dessutom heter det Gökaskratt. Vi bestämde oss för att ge motellet en chans. De svarade med att ha stängt. Killarna som höll på att städa iordning i köket var dock vänliga nog att dela ut några varningar för vissa matställen längs vägen och vi kom fram till att hotellet i Nybro fick det bli. Nu började en kamp mot klockan. Köket stängde 21.30. Gasen i botten mot Nybro men väl i rondellen där insåg vi alla tre det korkade i att slänga i sig mat för några hundra kronor i all hast när man kan köpa allt gott man är sugen på på Coop och äta hemma i lugn och ro.
Vi hann iallafall dit med flera minuter till godo. Jag fick lite världssvältångest när jag insåg att jag stod mitt i en av stans största butiker med pengar i fickan och hade bestämt mig för att köpa precis vad jag ville ha - och så kan jag inte komma på vad jag är sugen på.
Lill och jag avslutade kvällen med plockmat i köket men för V:s del var det bums i säng eftersom hon hade morgonmjölkning. En underbart avkopplande dag var till ända. Tack vänner!
Gårdagen ägnade Lill och Veronika och jag åt att köra runt i sydöstra mellersta Småland i jakt på loppisar och godsaker för kropp och själ. Med min födelsedag som alibi (22/6) och med Veronica som chaufför satte vi av i gryningen och första stopp var hos Veronicas mormor utanför Linneryd. Det var uppbullat med bröd, muffins och kakor och nyheter om varg i grannskapet hos Mormor. Vi försökte pumpa Mormor på pinsamma historier om Veronika men hon verkar ha varit ett exemplariskt barn. Senare på dagen fick vi dock mörkare hemligheter direkt från källan. Efter studiebesök i Veronicas pappas "honungsfabrik" for vi på vackra småländska vägar vidare mot Tingsryd. Det var Tingsryds marknad och Veronicas fråga om vi ville gå på den hade ett inbyggt svar; NEJ. Både Lions loppis och Röda Korsets, i utkanten av Tingsryd var dock godkända för besök och resulterade i små koppar för framtida pyssel, ett par underbara byxor av gammal ridbyxmodell i mycket tjockt ylletyg samt utklädningshattar till V:s barn. I en butik bredvid hittade Lill varsin bordstablett till V och mig. Jag förstår inte varför, men vid frukosten i morse kändes det som om någon stirrade på mig...
Nästa stopp var Styragården, en underbar handelsträdgård och urmysig butik med massa bra-å-ha saker och ännu fler onödor. Oj, nu slår det mig; "Det finns något slags styrratt inom oss alla fast bara ett fåtal av oss finner den rätte rorgängaren". Jag tror att min rorgängare skulle kunna vara den som lät mig bo på Styragården. (För förklaring till detta märkliga uttalande se föregående inlägg.) Jag köpte en fotskrapa i rostigt järn och en bambuväxt som enligt uppgift INTE behövde mycket vatten och kärlek. V var nära svältdöden och köpte glass. Lill köpte gräs (att plantera ut i trädgården) som Lassie glatt tuggade i sig under nästa stopp som var Solvikens pensionat, där vi åt lunch i sista sekund då lunchen slutade 13.30 och vi kom ...då.
Solviken är charmigt och ligger jättefint vid vattnet.
Vi for vidare mot Växjö och stannade till vid Klockaregårdens Trädgårdsbutik där jag blev kär i en gjutjärnstrappa och där de hade så mycket fint att jag fick shopping-förstoppning och bara köpte rosservetter. I anslutning till detta låg också en butik som sålde textil och garn. Här gick proppen ur och jag köpte tyg, lingarn och ascoola stickor av en mycket trevlig Linda.
Utanför butiken fanns även en cykel som inte behöver frysa i vinter.
Just som vi stuvat in oss och våra pinaler och i bilen och V styrt ut på vägen får Falköga här syn på en loppis så det var bara för V att -med en illa dold suck- parkera igen. Härifrån fick jag med mig en tavla med kor (och hål), en tavla med grisar och några tillägg till min nystartade ros-samling. Efter stenhård prutning (ha ha, inte) kunde vi åka vidare mot Växjö och Systembolaget. Tanken var att vi skulle dricka lite vin vid en vacker sjö nånstans men regnet gjorde att vi slog i hop vindrickandet med fika hos V:s syster. I en mäklarannons skulle det ha stått nybyggt hus med underbart, avskilt läge och en tomt att förverkliga dina drömmars trädgård i. Verkligheten stavas: kalhygge. Det kommer såklart bli jättefint men älgtornet bidrog mer till hyggeseffekten än trädgårdsillusionen.
Det började lida mot kväll och vi funderade över var middagen skulle intagas. Varifrån idén med Hovmantorp kom vet ingen men väl där visade den sig vara mindre bra. Ett tag trodde jag verkligen att vi skulle hitta någon typ av centrum och utbrast hoppfullt -" Här ser det ut som det händer saker!" Väl framme vid hägringen visade det sig vara en korsning med bibliotek på ena sidan och församlingshemmet på andra sidan. Efter att ha kört streetan i Hovmantorp fyra-fem gånger fram och tillbaka och blivit rekommenderade thaimat vid Gökaskatt och fått vägvisning av ett ungt par hittar vi äntligen "restaurangen" vid campingen. Mycket möjligt att maten var underbar men kantinerna och de skarpa lysrören skrämde iväg oss innan vi provat. Dessutom heter det Gökaskratt. Vi bestämde oss för att ge motellet en chans. De svarade med att ha stängt. Killarna som höll på att städa iordning i köket var dock vänliga nog att dela ut några varningar för vissa matställen längs vägen och vi kom fram till att hotellet i Nybro fick det bli. Nu började en kamp mot klockan. Köket stängde 21.30. Gasen i botten mot Nybro men väl i rondellen där insåg vi alla tre det korkade i att slänga i sig mat för några hundra kronor i all hast när man kan köpa allt gott man är sugen på på Coop och äta hemma i lugn och ro.
Vi hann iallafall dit med flera minuter till godo. Jag fick lite världssvältångest när jag insåg att jag stod mitt i en av stans största butiker med pengar i fickan och hade bestämt mig för att köpa precis vad jag ville ha - och så kan jag inte komma på vad jag är sugen på.
Lill och jag avslutade kvällen med plockmat i köket men för V:s del var det bums i säng eftersom hon hade morgonmjölkning. En underbart avkopplande dag var till ända. Tack vänner!
En välmanövrerad kvinna
1960 kom boken Hertiginnans sista resa av Pamela Eriksson ut. Hertiginnan var ett segelfartyg som Pamela jobbade ombord på på trettiotalet. Hon gifte sig med kaptenen - Sven - och boken handlar om hennes resor med Herzogin Cecilie.
Boken är i början rätt kul att läsa och Pamela en tuff tjej, som får slita ombord på Hertiginnan. Sen gifter hon sig och mitt i boken kommer ett kapitel som är ett slags ode till hennes man Sven. Hur skicklig han var med djur, skepp och kvinnor och de sista styckena i detta kapitel följer här; jag kan inte undanhålla andra människor denna livsvisdom:
Jag såg honom ofta handskas med Herzogin Cecilie på det sättet, förmå henne att göra sitt yttersta när hon var på sitt mest egensinniga humör och stegrade sig och gjorde bocksprång som en vildhäst, så att fyra man knappt kunde hålla styr på de dubbla rattarna.Då kunde Sven ta rodret ensam och med ett litet leende på läpparna och lugna, skickliga handrörelser få henne att störta fram på stadig kurs, medan de fyra karlarna stod runtomkring och stirrade på honom som om han var en trollkarl.
Det finns nog något slags styrratt inom oss alla fast bara ett fåtal av oss finner den rätte rorgängaren. Jag hade tur, för jag slutade också att stegra mig och göra bocksprång och vrenskas så snart Sven fick hand om mig. Jag var bara alltför glad att med Herzogin Cecilie få dela känslan av att flyga fram på stadig kurs med en fast han vid rodret.
Det måste vara underbart att vara ett välmanövrerat barkskepp - men det är ännu underbarare att vara en välmövrerad kvinna.
Där slutade jag att läsa och påbörjade istället min uppgift att sprida detta evangelium...
Boken är i början rätt kul att läsa och Pamela en tuff tjej, som får slita ombord på Hertiginnan. Sen gifter hon sig och mitt i boken kommer ett kapitel som är ett slags ode till hennes man Sven. Hur skicklig han var med djur, skepp och kvinnor och de sista styckena i detta kapitel följer här; jag kan inte undanhålla andra människor denna livsvisdom:
Jag såg honom ofta handskas med Herzogin Cecilie på det sättet, förmå henne att göra sitt yttersta när hon var på sitt mest egensinniga humör och stegrade sig och gjorde bocksprång som en vildhäst, så att fyra man knappt kunde hålla styr på de dubbla rattarna.Då kunde Sven ta rodret ensam och med ett litet leende på läpparna och lugna, skickliga handrörelser få henne att störta fram på stadig kurs, medan de fyra karlarna stod runtomkring och stirrade på honom som om han var en trollkarl.
Det finns nog något slags styrratt inom oss alla fast bara ett fåtal av oss finner den rätte rorgängaren. Jag hade tur, för jag slutade också att stegra mig och göra bocksprång och vrenskas så snart Sven fick hand om mig. Jag var bara alltför glad att med Herzogin Cecilie få dela känslan av att flyga fram på stadig kurs med en fast han vid rodret.
Det måste vara underbart att vara ett välmanövrerat barkskepp - men det är ännu underbarare att vara en välmövrerad kvinna.
Där slutade jag att läsa och påbörjade istället min uppgift att sprida detta evangelium...
Kort semester med inslag av bagghämtning
Tre evenemang var bestämda på förhand:
1. Hämta Hampus, vår nya avelsbagge
2. Se Ellen Keys Strand
3. Dammsuga Olle Schmidts www.olleschmidt.se loppis
Vi tuffade iväg med häst-/baggtransporten på släp sent på måndagen och stöp i säng i den Samuelssonska sommarstugan i Ödeshög (någon mil ifrån det Fokinska hemmet, där Hampusbaggen fortfarande residerade vid denna tidpunkt). Vår framfart hejdades endast av en nitisk mc-polis som vände och körde ifatt oss och påpekade att vi körde utan lyse. Ville se körkortet, gick runt ekipaget och grymtade "ja, vi nöjer oss väl med det." och for iväg igen.
Vid femsnåret vaknade jag av att en border collie studsade med framtassarna på mitt huvud, samtidigt som en ridgeback slabbade mig i nyllet. Då hade Linda varit uppe och kissat dem. "Och jag som försökte smyga..." sa hon efter mitt brutala uppvaknade, inte helt utan fniss i rösten.
Efter frukosterande och besök hos grannen Carina och mer kaffe, stack vi så iväg på vår kombinerade loppis- och turistrunda. Mot Ödeshög och vidare till Omberg. Linda påbörjade sitt projekt "Svenska älgtorn" och tog kort på de mer aparta dylika vi for förbi.
Vid Ombergs fot ligger Alvastra klosterruin. Vägen ner till ruinen är en smal grusväg. När vi svängt ner på den vägen, möter vi Ombergs turistbuss; jag backar tillbaka upp på stora vägen - Störst Går Först - och busschauffören och guiden vinkar och tackar. Ner igen till ruinen, som som vanligt är vacker och rogivande.
Vidare till mitt bästa ställe på jorden - Ellen Keys Strand! Parkerar bilen, är välartade och genar inte över staketet där det står att man inte ska gena... Åh, äntligen tillbaka på Strand. Som är STÄNGT.
In i bilen efter att ha vattnat hundarna, som fann det omöjligt att drick ur en lutande hink. Mot vandrarhemmet i Stocklycke för inmundigande av glass och drickande av vatten ur bunke. Vandrarhemsvärden visade sig vara en man med glimten i ögat och hemsytt vaxduksförkläde, som tog det med ro när vi visslade uppskattande efter honom. Vid vandrarhemmet träffade vi en cyklande familj med lika gammal border collie som Lassie. Men han fick inte springa bredvid - tack och lov - utan hade egen cykelkärra att åka i.
Runt Omberg på den smala, smala kringelikrokiga vägen med stupet hela tiden på vänstra sidan. Linda blev stel och höll hårt i dörren när skylten "Räcke saknas" dök upp (precis som om det skulle hjälpa...). Vid norra foten av Drottning Ommas berg ligger Borghamn och ett kalkstensbrott. Efter att Linda plockat på sig bra bitar och jag lämnat ett minne efter mig i form av ett kalkstenskapplastavstorn for vi vidare.
Nu började dagens var-fan-är-loppisen? Alltför många loppisägare är för dåliga på att plocka ned sina skyltar vid de större vägarna, varför man glad i hågen kör kilometer efter kilometer på små sketna vägar för att till slut inse att man blivit lurad. Vid Heliga Hjärtats kloster svängde vi in, ety där var en loppisskylt. Vi skämtade om att de var klostrets loppis och körde naturligtvis in. Och körde och körde, förbi klostret (som inte är vidare vackert...) tills vi höll på att köra in i Ommas kjol, där vi fick vända. Plötsligt blev vi lite nervösa att det hela var en fint från klostret och att en mur hade kommit upp tvärs över vägen för att omintetgöra vår reträtt och att vi skulle bli tvångsrekryterade som noviser. Jag gasade på och vi klarade oss med nöd och näppe förbi klostret och drog en lättnadens suck väl ute på stora vägen. Och förbannade loppisägaren.
Efter några stängda loppisar kom vi till Hästholmen. Loppis. Efter en stunds irrande i ett litet trafikkaos vid en mack (där våra vänner i Ombergs Turistbuss befann sig och som vi utbytte glada vinkningar med) hittade vi loppisen neråt hamnen och köpte på oss en del grejor. Bestämde oss för att köra hem hundarna till det svala huset för att sen köra till Gränna. Någon gång under resans gång ringde vi Hampus' ägare, som inte svarade. Vi ringde Olle, som skulle komma och öppna sin loppis för oss på kvällen och det visade sig att hans mamma blivit sjuk och att han befann sig i Mjölby och att allt var mycket osäkert. Till på köpet är mobiltäckningen under all kritik där uppe, så alla samtal blev lätt surrealistiska.
För att kolla inför bagghämtningen på kvällen körde vi "bakvägen" hem över Åby kyrka. På den vägen ligger Sjönäs där Hampus var. När vi svänger av från Ödeshögsvägen upp mot Åby kyrka står naturligtvis Ombergs Turistbuss där i korsningen - alla vinkar och skrattar, t o m resenärerna känner nu igen oss... Hittar spinneriet och avtagsvägen till Ull-ligan och allt är frid och fröjd.
Lämpar av djuren och kör vidare till Gränna. I Uppgränna hittar vi en trevlig loppis där en självgående gräsklippare håller på att skrämma skiten ur mig. Den heter Lisa och damen med loppisen berättar anekdoter om Lisa och även hur den fungerar. Vi får tips om matställe nere i hamnen och klockan är tre och vi är vrålhungriga. Laxstugan får äran av vårt besök och de hade verkligen god mat! Vi har lovat grannen Carina att fixa något att äta till köttet som ska grillas på kvällen och köper med oss potatismos från restaurangen.
Polkagrisar måste Linda ha med sig hem, som bevis för att hon varit i Gränna. Införskaffar detta och kör vidare mot Adelöv och Krydderi Krokus. Naturligtvis är det stängt, för nu är klockan över sex. En man tittar ut och frågar om vi vill komma in ändå. Självklart! Det visar sig att han är upptagen, för kvällen ska ägnas åt att göra i ordning inför morgondagens agilitytävling, som ska äga rum bredvid hans hus. Vi lovar att skynda oss och försöker gå över det hela så fort som möjligt, vilket visar sig omöjligt, då ägaren pratar oupphörligen om agility, hundar, kryddor och annat. Jag ger upp och nöjer mig med den vanliga morotsmarmeladen och hel vitpeppar ( inspirerat va...?) och Linda slår till på en Tistronbärsaft utan pris, som visar sig kosta 70 kr, men då är det för sent och bara att betala.
Efter kontakt med Ann-Charlotte Fokine och Olle Schmidt och grannen Carina beslutar vi oss för att hämta baggen först, kolla loppisen sen (om Olle kan och orkar, beroende på hans mor) och sen käka hos Carina.
Hämtar transporten och kör till Sjönäs där vi möts av en golden, en flat, en weimaraner och en goldenvalp, en Ann-Charlotte och en syster och ett barnbarn. Och Hampus står i en liten inhägnad och är stilig. Vi går in och skriver på nödiga papper och Ann-Charlotte visar sina garner och Linda köper - till sig själv och till Fik & Butik. Det är fruktansvärt varmt i det stora köket och väldigt hemtrevligt med mysig atmosfär.
Lastar in baggen i transporten utan problem och tuffar vidare mot Olles loppis. Han är på hemväg från Mjölby och ska bara hämta nyckeln och ska möta oss vid loppisen i Kvarnen i Boet. Stackars Olle är helt trött när han äntligen dyker upp och vi tackar honom för att han låter oss kolla hans loppis. Gå inte omkring för länge ber han bara. Men sen går vi där och prata och kikar på grejor och frågar Olle om dittan och dattan och Olle sätter på lite jazz och tiden går. Halv tolv är vi klara och åker hem till stackars Carina, som sagt att det inte gjorde något om vi blev sena.
Carina har gått och lagt sig när vi kommer. Vi försöker smyga oss bort igen, men lilla Mimmi börjar skälla febrilt och väcker sin matte, som kommer ner lite yrvaken och absolut vill att vi ska komma in och äta, fastän hon redan käkat själv. Så vi värmer på potatismoset och karrén och korkar upp vårt medhavda vin och äter en något sen middag där vid midnatt.
Går ner till stugan och ser till att Hampus har det bra och stupar sen i säng. 3 1/2 timme senare väcker mobilalarmen oss och vi snyggar till oss och stugan och beger oss av hemåt. Tröttast slipper köra och fyra timmar senare är vi hemma och placerar baggen hos våra bagglamm, ilar hem och duschar och sticker iväg till respektive jobb. Lång dags färd mot natt kan man säga.
Nu är i alla fall Hampus på plats och till hösten ska han släppas till tackorna och sen ska vi få en massa små Hampusbarn i vår.
1. Hämta Hampus, vår nya avelsbagge
2. Se Ellen Keys Strand
3. Dammsuga Olle Schmidts www.olleschmidt.se loppis
Vi tuffade iväg med häst-/baggtransporten på släp sent på måndagen och stöp i säng i den Samuelssonska sommarstugan i Ödeshög (någon mil ifrån det Fokinska hemmet, där Hampusbaggen fortfarande residerade vid denna tidpunkt). Vår framfart hejdades endast av en nitisk mc-polis som vände och körde ifatt oss och påpekade att vi körde utan lyse. Ville se körkortet, gick runt ekipaget och grymtade "ja, vi nöjer oss väl med det." och for iväg igen.
Vid femsnåret vaknade jag av att en border collie studsade med framtassarna på mitt huvud, samtidigt som en ridgeback slabbade mig i nyllet. Då hade Linda varit uppe och kissat dem. "Och jag som försökte smyga..." sa hon efter mitt brutala uppvaknade, inte helt utan fniss i rösten.
Efter frukosterande och besök hos grannen Carina och mer kaffe, stack vi så iväg på vår kombinerade loppis- och turistrunda. Mot Ödeshög och vidare till Omberg. Linda påbörjade sitt projekt "Svenska älgtorn" och tog kort på de mer aparta dylika vi for förbi.
Vid Ombergs fot ligger Alvastra klosterruin. Vägen ner till ruinen är en smal grusväg. När vi svängt ner på den vägen, möter vi Ombergs turistbuss; jag backar tillbaka upp på stora vägen - Störst Går Först - och busschauffören och guiden vinkar och tackar. Ner igen till ruinen, som som vanligt är vacker och rogivande.
Vidare till mitt bästa ställe på jorden - Ellen Keys Strand! Parkerar bilen, är välartade och genar inte över staketet där det står att man inte ska gena... Åh, äntligen tillbaka på Strand. Som är STÄNGT.
In i bilen efter att ha vattnat hundarna, som fann det omöjligt att drick ur en lutande hink. Mot vandrarhemmet i Stocklycke för inmundigande av glass och drickande av vatten ur bunke. Vandrarhemsvärden visade sig vara en man med glimten i ögat och hemsytt vaxduksförkläde, som tog det med ro när vi visslade uppskattande efter honom. Vid vandrarhemmet träffade vi en cyklande familj med lika gammal border collie som Lassie. Men han fick inte springa bredvid - tack och lov - utan hade egen cykelkärra att åka i.
Runt Omberg på den smala, smala kringelikrokiga vägen med stupet hela tiden på vänstra sidan. Linda blev stel och höll hårt i dörren när skylten "Räcke saknas" dök upp (precis som om det skulle hjälpa...). Vid norra foten av Drottning Ommas berg ligger Borghamn och ett kalkstensbrott. Efter att Linda plockat på sig bra bitar och jag lämnat ett minne efter mig i form av ett kalkstenskapplastavstorn for vi vidare.
Nu började dagens var-fan-är-loppisen? Alltför många loppisägare är för dåliga på att plocka ned sina skyltar vid de större vägarna, varför man glad i hågen kör kilometer efter kilometer på små sketna vägar för att till slut inse att man blivit lurad. Vid Heliga Hjärtats kloster svängde vi in, ety där var en loppisskylt. Vi skämtade om att de var klostrets loppis och körde naturligtvis in. Och körde och körde, förbi klostret (som inte är vidare vackert...) tills vi höll på att köra in i Ommas kjol, där vi fick vända. Plötsligt blev vi lite nervösa att det hela var en fint från klostret och att en mur hade kommit upp tvärs över vägen för att omintetgöra vår reträtt och att vi skulle bli tvångsrekryterade som noviser. Jag gasade på och vi klarade oss med nöd och näppe förbi klostret och drog en lättnadens suck väl ute på stora vägen. Och förbannade loppisägaren.
Efter några stängda loppisar kom vi till Hästholmen. Loppis. Efter en stunds irrande i ett litet trafikkaos vid en mack (där våra vänner i Ombergs Turistbuss befann sig och som vi utbytte glada vinkningar med) hittade vi loppisen neråt hamnen och köpte på oss en del grejor. Bestämde oss för att köra hem hundarna till det svala huset för att sen köra till Gränna. Någon gång under resans gång ringde vi Hampus' ägare, som inte svarade. Vi ringde Olle, som skulle komma och öppna sin loppis för oss på kvällen och det visade sig att hans mamma blivit sjuk och att han befann sig i Mjölby och att allt var mycket osäkert. Till på köpet är mobiltäckningen under all kritik där uppe, så alla samtal blev lätt surrealistiska.
För att kolla inför bagghämtningen på kvällen körde vi "bakvägen" hem över Åby kyrka. På den vägen ligger Sjönäs där Hampus var. När vi svänger av från Ödeshögsvägen upp mot Åby kyrka står naturligtvis Ombergs Turistbuss där i korsningen - alla vinkar och skrattar, t o m resenärerna känner nu igen oss... Hittar spinneriet och avtagsvägen till Ull-ligan och allt är frid och fröjd.
Lämpar av djuren och kör vidare till Gränna. I Uppgränna hittar vi en trevlig loppis där en självgående gräsklippare håller på att skrämma skiten ur mig. Den heter Lisa och damen med loppisen berättar anekdoter om Lisa och även hur den fungerar. Vi får tips om matställe nere i hamnen och klockan är tre och vi är vrålhungriga. Laxstugan får äran av vårt besök och de hade verkligen god mat! Vi har lovat grannen Carina att fixa något att äta till köttet som ska grillas på kvällen och köper med oss potatismos från restaurangen.
Polkagrisar måste Linda ha med sig hem, som bevis för att hon varit i Gränna. Införskaffar detta och kör vidare mot Adelöv och Krydderi Krokus. Naturligtvis är det stängt, för nu är klockan över sex. En man tittar ut och frågar om vi vill komma in ändå. Självklart! Det visar sig att han är upptagen, för kvällen ska ägnas åt att göra i ordning inför morgondagens agilitytävling, som ska äga rum bredvid hans hus. Vi lovar att skynda oss och försöker gå över det hela så fort som möjligt, vilket visar sig omöjligt, då ägaren pratar oupphörligen om agility, hundar, kryddor och annat. Jag ger upp och nöjer mig med den vanliga morotsmarmeladen och hel vitpeppar ( inspirerat va...?) och Linda slår till på en Tistronbärsaft utan pris, som visar sig kosta 70 kr, men då är det för sent och bara att betala.
Efter kontakt med Ann-Charlotte Fokine och Olle Schmidt och grannen Carina beslutar vi oss för att hämta baggen först, kolla loppisen sen (om Olle kan och orkar, beroende på hans mor) och sen käka hos Carina.
Hämtar transporten och kör till Sjönäs där vi möts av en golden, en flat, en weimaraner och en goldenvalp, en Ann-Charlotte och en syster och ett barnbarn. Och Hampus står i en liten inhägnad och är stilig. Vi går in och skriver på nödiga papper och Ann-Charlotte visar sina garner och Linda köper - till sig själv och till Fik & Butik. Det är fruktansvärt varmt i det stora köket och väldigt hemtrevligt med mysig atmosfär.
Lastar in baggen i transporten utan problem och tuffar vidare mot Olles loppis. Han är på hemväg från Mjölby och ska bara hämta nyckeln och ska möta oss vid loppisen i Kvarnen i Boet. Stackars Olle är helt trött när han äntligen dyker upp och vi tackar honom för att han låter oss kolla hans loppis. Gå inte omkring för länge ber han bara. Men sen går vi där och prata och kikar på grejor och frågar Olle om dittan och dattan och Olle sätter på lite jazz och tiden går. Halv tolv är vi klara och åker hem till stackars Carina, som sagt att det inte gjorde något om vi blev sena.
Carina har gått och lagt sig när vi kommer. Vi försöker smyga oss bort igen, men lilla Mimmi börjar skälla febrilt och väcker sin matte, som kommer ner lite yrvaken och absolut vill att vi ska komma in och äta, fastän hon redan käkat själv. Så vi värmer på potatismoset och karrén och korkar upp vårt medhavda vin och äter en något sen middag där vid midnatt.
Går ner till stugan och ser till att Hampus har det bra och stupar sen i säng. 3 1/2 timme senare väcker mobilalarmen oss och vi snyggar till oss och stugan och beger oss av hemåt. Tröttast slipper köra och fyra timmar senare är vi hemma och placerar baggen hos våra bagglamm, ilar hem och duschar och sticker iväg till respektive jobb. Lång dags färd mot natt kan man säga.
Nu är i alla fall Hampus på plats och till hösten ska han släppas till tackorna och sen ska vi få en massa små Hampusbarn i vår.
