The world according to us

En ny bok om Einstein har kommit ut, en lunta på 650 sidor, som jag absolut inte tänker läsa. Walter Isaacson är författare.

På baksidan (som jag faktiskt läst) står ett citat av Einstein:

Efter en lååång arbetsdag, middag, en stunds ryggläge, lägger jag ifrån mig min bok och reser mig ur soffan och går ut med hundarna. Hasar mig fram mot järnvägen, när grannen dyker upp i lilla blå bilen och tänker sig jaga ett och annat vildsvin där jag hade tänkt att gå. Vända om och ta en annan väg. Visserligen tror jag grannen ser skillnad på hundarna och mig och ett vildsvin, men det vore synd om vi skrämde bort dem, innan han fått en chans att skjuta dem.

Går hemåt till slut med vita luddet och vallhunden i hasorna. Lapphunden vimsar omkring i sin egen värld av dofter och lider av spring i benen. Väl hemma släpper jag in vitluddet, och collien och jag tar ut tvätten och börjar hänga den i skymningen. Då dyker lapphunden upp och sätter sig sju meter bort. Inget konstigt med det; hon brukar avvakta och se hur förbannad jag är för att hon hittat på egna upptåg, innan hon kommer fram till mig.

Men ikväll är jag inte arg på henne. Vi andra har gått och myst, pratat med kor och jag har längtat lite efter Stockholm. Den ljumma augustikvällen har fått mig att tänka på Stockholms kvällsvarma gator och att man nu kunde flanerat Sveavägen upp på väg till någon bio. Sen tagit tunnelbanan hem... lukten av varm tunnelbana...

Nå, tvätten färdighängd; väl uppe på trappen ser jag att den svarta lapphunden numera är brun. Hon har smort in hela sin lurviga kropp - från huvud till svans - med skit. Inte som vallhunden, som sätter en klutt bakom ena örat, utan verkligen hela kroppen. Bägge sidor. Ligger som smält choklad över det svarta.

Nu är jag förbannad.

Stockholm är borta och kvar är - livet på landet...

I tidskriften Tara nr 12 kan man läsa om hur man kan bli gladare. Sötsaker, musik och att skratta gör en gladare.

Och att hjälpa någon.

Så här står det:

"Ett mycket effektivt sätt att snabbt bli glad på är att göra en god gärning. Det finns också ett ordspråk som beskriver detta:

'Om du vill vara lycklig i en timme - ta en tupplur,
en dag - gå och fiska,
i en månad - gift dig,
i ett år - få ett arv,
i en livstid - hjälp någon.'

Martin Seligman, professor vid University of Pennsylvania, skriver i sin bok 'Verklig lycka' (Optimal förlag) att det inte bara är positiva känslor vi vill ha, vi vill förtjäna dem också. Gott humör kommer faktiskt snabbare och blir mer långvarigt när vi utövar snällhet än när vi gör något roligt. Han lät studenter i en klass utöva en rolig och en människovänlig aktivitet. När testet var klart kunde studenterna rapportera en betydligt högre tillfredsställelse när de gjorde något gott än när de hittade på något kul. Men det är viktigt att hjälpsamheten känns äkta.

Så nästa gång sinnet förmörkas, tänk efter om någon till exempel skulle bli glad om du slog en signal. Eller om du är på väg till jobbet; kanske en trött pappa behöver hjälp med barnvagnen på bussen eller en nödig ett mynt till den offentliga toaletten."

Ur lördagens Barometern:

Nej, jag syftar inte på mig själv som vimsig utan på något jag såg i ögonvrån när jag satt vid köksbordet härom kvällen. Jag klappade hunden och trodde det var en dammråtta eller nån fjäder som yrde fram men något fick mig att kolla igen. Dammråttor bekommer mig i allmänhet inte och inte fjädrar heller men -  detta visar sig vara en spindel modell större. Aningen för stor för att det skulle kännas bekvämt att ha den promenerande i köket. Jag fångade den i en burk och funderade ett ögonblick på lämpliga användningsområden då jag har en mycket god vän som inte är mycket god vän av spindlar. Jag bestämde mig dock för att spara liv, spindelns eller Lills eftersom ett möte dem emellan oundvikligen skulle ha resulterat i den enes död. Antingen av shock (Lill) eller krossdöden (spindeln).
Att bli fotad fick den dock finna sig i

En favoritlåntagare klev in på bibblan idag - han är 76 år. Vi pratade lite om böcker, maffian och annat mellan himmel och jord. Innan han gick, sa han över axeln, att han hade varit på konsert i helgen.

- Jaha, vadå för konsert, undrade jag, och tankarna gick till Musik i Stadsparken, Dixieland, mässingsblås...

- Madonna.

Min kära kollega på huvudbiblioteket fick in en spansk dam, som ville låna internetdator. När besökaren bara stannar ett litet tag i Kalmar, gör vi bara ett papperslånekort med streckkod, som vi sätter på en viss tid - ett par dagar eller en vecka eller så. Till saken hör att det var lite stimmigt och ljudligt på bibblan just då och min kollega var trött efter ett långt pass.

Kollegan börjar med att höra sig för hur länge spanjorskan ska vara i Kalmar.

"En vecka...," gästen börjar se undrande ut.

Jaha, hon tar lite fler uppgifter och förhör sig om hur lång tid låntagaren tror sig behöva.

"Eh, kanske fem minuter... " Damen tycker nog att den svenska byråkratin verkligen lever upp till sitt rykte.

Vad hon vill är nämligen bara att låna toaletten, inget annat! I bruset runt omkring har kollegan missuppfattat henne totalt.

När de väl inser misstaget, brister både kollega och toalettlåntagare ut i gapflabb.

I senaste numret av Illustrerad vetenskap (11 2009) får man bl a veta:

- att myskoxens närmaste släkting är fåret och att deras ull är 100 gånger varmare än varmaste fårull. Puh!

- att det inte är bra att hålla inne med en nysning; det kan i extrema fall leda till sprängd trumhinna och hjärnblödning ("När man nyser slungas främmande kroppar från näsan flera meter bort, och de kan röra sig med en hastighet av 150 km i timmen". Den kraften riktas inåt om man klämmer ihop näsborrarna. "I regel är det inte skadligt, men man kan riskera att det sedan ringer i öronen eller att små blodkärl i huvudet sprängs.") Blärk!

- att fågeläggens form avgörs av var fågelarten häckar. De som häckar på utsatta ställen får mycket spetsiga och koniska ägg (äggen rullar inte lika lätt). Fåglar som häckar i hålor och träd har runda ägg. Smart!

Helt apropå ingenting - förutom att jag är bibliotekarie då - så läste jag nyss en intervju med deckarförfattarinnan Anna Jansson i Tara nr 11, som var rätt rolig. Bland annat:

Hur ser en dålig arbetsdag ut?

- Den sämsta var nog när katten (--- ) satte sig på tangentbordet , hulkade och spydde ner alla bokstäverna.

När Anna Jansson skriver småäter hon hela tiden; en gång drog hon i sig ett paket rå bacon i ren distraktion.

En av hennes favoritdikter är skriven av Karin Boye - Där slagrutan sänker sig - kommer här:

Där slagrutan sänker sig
går källådern fram:
en knutpunkt för ödet,
en allvarsam.

Fly inte bort i drömmar
om rikare jord.
Här är din grund,
och makterna har
sagt sitt ord.

Det händer, om du
gräver här, att
ljunghedens mark
kan vattnas till en
lustgård och
lövrik park.

Det händer kanske
också att din möda
blir lönt med några
mörka revor
av vintergrönt.

Det ena som det andra
har ringa vikt mot
att du rör ditt eget
ödes levande skikt,
där ond makt bryts
där skapelse sker,
där du och världen
växer till mer.

Tro inte dina drömmar
ska sannas till sist.
Tro inte du ska få igen
de ängar du mist.

Där slagrutan
sänker sig bor
sträng hemlighet.
Där händer ingenting
av det du
väntar och vet.

Dra skon av din fot.
Var still, slå vakt.
Här unnas dig ett
möte med
födelsens makt.

Hur djup jäser jorden.
Hennes själ är som din.
Här öppnas dig
en väg dit in.

Idag var det dags för att återigen ut och leta fynd. Något så ovanligt som en auktion kl 17.00 en söndag, var utannonserade i pressen och självklart störtade vi oss iväg, Lill, Veronica och jag.

På väg dit inser vi att ingen av oss vet exakt var Norra Möckleby ligger men som tur är finns lite av varje i min bil som till exempel broschyren om Ölands Skördefest. I den fanns en karta. Efter bron, på väg mot Algutsrum, kör vi bakom Ölands farligaste bilförare 1 och 2. En av dem gjorde ett omkörningsförsök och det var nära seriekrock när det låg tre bilar i bredd och mitträcke på ena sidan och dike på andra. Bara sekunder efter den nära dödenupplevelsen för de inblandade, ( som var ett par hundra meter framför oss som tur var) så får ena föraren tokspelet och gasar järnet för att hinna förbi någon innan det blir enfiligt men prejas eller släpps inte fram och det är nära krockar igen. Sen svänger båda av. Buskörde de? Skulle de göra upp utan bilar? Vad hände?
Senare hamnar vi bakom Ölands sämsta bilförare. Körde låååångsamt. Bromsade trots detta i kurvorna och vid möte. Omöjlig att köra om för bilen befann sig oftast mitt i vägen och särskilt då jag försökte mig på en omkörning. Hopplöst. Efter oändliga kilometer svängde puckot av och fick applåder och tutningar som tack. Vet inte om hon/han ens noterat att det fanns någon bilist bakom...
Väl på auktionen gick vi ett varv och insåg att; nähä, vi har nog roligare på loppisen vi just kört förbi. Där fanns också en antikaffär men den var ju såklart stängd. Vägloppisen med burk för pengarna hade dock lite småskålar att ha på Fik & Butik.
Nu tändes hoppet att fler loppisar kanske hade vett att ha öppet en vacker söndagkväll i turisttider. De hade de inte. På vår jakt hittade vi i stället Bläsinge hamn där vi åt en Buffétallrik. Buffén bestod i att man fick välja en av de rökta fiskarna och så fick man potatissallad till. Som tur var var vi ju tre och tog varsin fisk och delade upp.

Buffetallrik 1:


Buffétallrik 2


Buffetallrik 3 Tallriksmodellen.


Det var lax, smörfisk och en piggvar. Inte en valfisk, som Lill föreslog. Allt var mycket gott ooch Piggvaren var godast.

Sen åkte vi omkring lite till och drack kaffe i Färjestadens hamn. Ytterligare en microsemester till ända.

P.S. Vad Linda väljer att inte förtälja är att hon satt och körde med handväskan i knäet på hemvägen. När vi svänger ut från en väg till en större, fastnar hennes handväska i ratten och vill inte lossna, så Linda måste ratta med en handväska fastsittande i ratten, vilket inte är det lättaste. När alla i bilen också sitter och vrider sig av skratt så tårarna sprutar...
Veronicas man Lennart förstod inte det hysteriskt roliga i detta, när hon animerat berättade om händelsen senare på kvällen, utan återgick raskt till fotbollen.

Tag varning!

Lill

Står och målar ytterdörrarna på sommarstugan. Har skrapat, sandpapprat, oljat dem - allt har tagit en jäkla tid pga nio små fönster i varje dörr. Men nu målar jag i alla fall. Med någon gammal brun färg, förmodligen samma färg som vi målade dörrarna med för 40 år sen... Linoljefärg hinner jag inte använda, för dörrarna går inte att ta loss och alltså måste färgen torka fort. Den bruna färgen är hemsk att jobba med och mitt linoljefärgshjärta gråter när jag täcker de vackra trärena ytorna med den.

Hur eller hur är jag nästan klar med dörr nummer två. Regnet börjar så smått stänka, men gör sen ett litet uppehåll - kanske jag hinner klart, skynda, skynda. Har haft mobilkontakt med Linda under morgonen pga av det halta fåret och veterinärens besök, annars har jag bara målat hela tiden.

Alla hundarna ligger ute på gräset och spanar ut i hagen efter kor eller danskar eller andra invånare i bygden.

Då ringer telefonen, den "riktiga", där inne. Fan ta Linda; jag sa ju till henne att ringa på mobilen, just för att jag höll på att måla. Kanske något fel på min mobil? Bäst jag svarar. Ställer ifrån mig färgburken, lägger ifrån mig penseln, öppnar - försiktigt - dörren, klampar igenom huset, hinner fram till telefonen, och svarar. En käck ung kvinna säger något i stil med: "Hej! Jag heter si och så och jag ringer från Kombilotteriet. Har du Arnold hemma?" (Arnold är min pappa.) "Nä", säger jag. "Eh", säger hon då, "är det kanske frugan jag talar med?"

"Näe, det är det inte och jag håller på att måla en dörr och det håller på att börja regna och det ligger tre hundar därute och pappa är inte hemma och förresten är varken han eller jag intresserade av Kombilotteri, men tack ska du ha för att du ringde", säger jag i kulsprutefart och lägger på luren innan hon hinner säga något.

Naturligtvis hade alla hundarna passat på att gå in när jag gick in och sålunda passerat de nymålade dörrarna och gått över pensel och färgkladdigt tidningspapper och omrörningssticka och färgburkslock...

Varför blir man så arg på dessa försäljare? Själv har jag Nix hemma, men inte i sommarstugan uppenbarligen. Naturligtvis blir man arg, när det uppstår situationer som den ovan, men jag tror jag blev mest förbannad över hennes familjära ton. Frågar om Arnold är hemma; är det frugan - FRUGAN! - hon pratar med. Hon kunde ju inte rå för att hon ringde vid en så pissig tidpunkt, men hon bestämmer faktiskt själv hur hon ska tilltala folk.

Den bruna färgen och telefonförsäljerskan passade bra ihop på något sätt - kladdiga och ytliga.

Jag hann förresten måla klart innan skyfallet kom.


Och här har jag lagt till en bild som illustrerar hur det kan ha sett ut när Lill målat och alla hundar fastnat i färgen

Hunden tvärstannade och tittade nyfiket ner i rabatten vid verandan. Han såg så konfunderad ut att jag genast förstod att det var en igelkott. En liten taggig morrande boll låg bland ogräset och vägrade öppna sig för fotografering.

Visserligen var de två och visserligen är jag inte svårmanövrerad, när det lockas med loppisar och vin.
Gårdagen ägnade Lill och Veronika och jag åt att köra runt i sydöstra mellersta Småland i jakt på loppisar och godsaker för kropp och själ. Med min födelsedag som alibi (22/6) och med Veronica som chaufför satte vi av i gryningen och första stopp var hos Veronicas mormor utanför Linneryd. Det var uppbullat med bröd, muffins och kakor och nyheter om varg i grannskapet hos Mormor. Vi försökte pumpa Mormor på pinsamma historier om Veronika men hon verkar ha varit ett exemplariskt barn. Senare på dagen fick vi dock mörkare hemligheter direkt från källan. Efter studiebesök i Veronicas pappas "honungsfabrik" for vi på vackra småländska vägar vidare mot Tingsryd. Det var Tingsryds marknad och Veronicas fråga om vi ville gå på den hade ett inbyggt svar; NEJ. Både Lions loppis och Röda Korsets, i utkanten av Tingsryd var dock godkända för besök och resulterade i små koppar för framtida pyssel, ett par underbara byxor av gammal ridbyxmodell i mycket tjockt ylletyg samt utklädningshattar till V:s barn. I en butik bredvid hittade Lill varsin bordstablett till V och mig. Jag förstår inte varför, men vid frukosten i morse kändes det som om någon stirrade på mig...


Nästa stopp var Styragården, en underbar handelsträdgård och urmysig butik med massa bra-å-ha saker och ännu fler onödor. Oj, nu slår det mig; "Det finns något slags styrratt inom oss alla fast bara ett fåtal av oss finner den rätte rorgängaren". Jag tror att min rorgängare skulle kunna vara den som lät mig bo på Styragården. (För förklaring till detta märkliga uttalande se föregående inlägg.) Jag köpte en fotskrapa i rostigt järn och en bambuväxt som enligt uppgift INTE behövde mycket vatten och kärlek. V var nära svältdöden och köpte glass. Lill köpte gräs (att plantera ut i trädgården) som Lassie glatt tuggade i sig under nästa stopp som var Solvikens pensionat, där vi åt lunch i sista sekund då lunchen slutade 13.30  och vi kom ...då.
Solviken är charmigt och ligger jättefint vid vattnet.


Vi for vidare mot Växjö och stannade till vid Klockaregårdens Trädgårdsbutik där jag blev kär i en gjutjärnstrappa och där de hade så mycket fint att jag fick shopping-förstoppning och bara köpte rosservetter. I anslutning till detta låg också en butik som sålde textil och garn. Här gick proppen ur och jag köpte tyg, lingarn och ascoola stickor av en mycket trevlig Linda.
Utanför butiken fanns även en cykel som inte behöver frysa i vinter.

Just som vi stuvat in oss och våra pinaler och i bilen och V styrt ut på vägen får Falköga här syn på en loppis så det var bara för V att  -med en illa dold suck- parkera igen. Härifrån fick jag med mig en tavla med kor (och hål), en tavla med grisar och några tillägg till min nystartade ros-samling. Efter stenhård prutning (ha ha, inte) kunde vi åka vidare mot Växjö och Systembolaget. Tanken var att vi skulle dricka lite vin vid en vacker sjö nånstans men regnet gjorde att vi slog i hop vindrickandet med fika hos V:s syster. I en mäklarannons skulle det ha stått nybyggt hus med underbart, avskilt läge och en tomt att förverkliga dina drömmars trädgård i. Verkligheten stavas: kalhygge. Det kommer såklart bli jättefint men älgtornet bidrog mer till hyggeseffekten än trädgårdsillusionen.


Det började lida mot kväll och vi funderade över var middagen skulle intagas. Varifrån idén med Hovmantorp kom vet ingen men väl där visade den sig vara mindre bra. Ett tag trodde jag verkligen att vi skulle hitta någon typ av centrum och utbrast hoppfullt -" Här ser det ut som det händer saker!" Väl framme vid hägringen visade det sig vara en korsning med bibliotek på ena sidan och församlingshemmet på andra sidan. Efter att ha kört streetan i Hovmantorp fyra-fem gånger fram och tillbaka och blivit rekommenderade thaimat vid Gökaskatt och fått vägvisning av ett ungt par hittar vi äntligen "restaurangen" vid campingen. Mycket möjligt att maten var underbar men kantinerna och de skarpa lysrören skrämde iväg oss innan vi provat. Dessutom heter det Gökaskratt. Vi bestämde oss för att ge motellet en chans. De svarade med att ha stängt. Killarna som höll på att städa iordning i köket var dock vänliga nog att  dela ut några varningar för vissa matställen längs vägen och vi kom fram till att hotellet i Nybro fick det bli. Nu började en kamp mot klockan. Köket stängde 21.30. Gasen i botten mot Nybro men väl i rondellen där insåg vi alla tre det korkade i att slänga i sig mat för några hundra kronor i all hast när man kan köpa allt gott man är sugen på på Coop och äta hemma i lugn och ro.
Vi hann iallafall dit med flera minuter till godo. Jag fick lite världssvältångest när jag insåg att jag stod mitt i en av stans största butiker med pengar i fickan och hade bestämt mig för att köpa precis vad jag ville ha - och så kan jag inte komma på vad jag är sugen på.
Lill och jag avslutade kvällen med plockmat i köket men för V:s del var det bums i säng eftersom hon hade morgonmjölkning. En underbart avkopplande dag var till ända. Tack vänner!

1960 kom boken Hertiginnans sista resa av Pamela Eriksson ut. Hertiginnan var ett segelfartyg som Pamela jobbade ombord på på trettiotalet. Hon gifte sig med kaptenen - Sven - och boken handlar om hennes resor med Herzogin Cecilie.

Boken är i början rätt kul att läsa och Pamela en tuff tjej, som får slita ombord på Hertiginnan. Sen gifter hon sig och mitt i boken kommer ett kapitel som är ett slags ode till hennes man Sven. Hur skicklig han var med djur, skepp och kvinnor och de sista styckena i detta kapitel följer här; jag kan inte undanhålla andra människor denna livsvisdom:

  Jag såg honom ofta handskas med Herzogin Cecilie på det sättet, förmå henne att göra sitt yttersta när hon var på sitt mest egensinniga humör och stegrade sig och gjorde bocksprång som en vildhäst, så att fyra man knappt kunde hålla styr på de dubbla rattarna.Då kunde Sven ta rodret ensam och med ett litet leende på läpparna och lugna, skickliga handrörelser få henne att störta fram på stadig kurs, medan de fyra karlarna stod runtomkring och stirrade på honom som om han var en trollkarl.
  Det finns nog något slags styrratt inom oss alla fast bara ett fåtal av oss finner den rätte rorgängaren. Jag hade tur, för jag slutade också att stegra mig och göra bocksprång och vrenskas så snart Sven fick hand om mig. Jag var bara alltför glad att med Herzogin Cecilie få dela känslan av att flyga fram på stadig kurs med en fast han vid rodret.
  Det måste vara underbart att vara ett välmanövrerat barkskepp - men det är ännu underbarare att vara en välmövrerad kvinna.


Där slutade jag att läsa och påbörjade istället min uppgift att sprida detta evangelium...

Tre evenemang var bestämda på förhand:

1. Hämta Hampus, vår nya avelsbagge
2. Se Ellen Keys Strand
3. Dammsuga Olle Schmidts www.olleschmidt.se loppis

Vi tuffade iväg med häst-/baggtransporten på släp sent på måndagen och stöp i säng i den Samuelssonska sommarstugan i Ödeshög (någon mil ifrån det Fokinska hemmet, där Hampusbaggen fortfarande residerade vid denna tidpunkt). Vår framfart hejdades endast av en nitisk mc-polis som vände och körde ifatt oss och påpekade att vi körde utan lyse. Ville se körkortet, gick runt ekipaget och grymtade "ja, vi nöjer oss väl med det." och for iväg igen.

Vid femsnåret vaknade jag av att en border collie studsade med framtassarna på mitt huvud, samtidigt som en ridgeback slabbade mig i nyllet. Då hade Linda varit uppe och kissat dem. "Och jag som försökte smyga..." sa hon efter mitt brutala uppvaknade, inte helt utan fniss i rösten.

Efter frukosterande och besök hos grannen Carina och mer kaffe, stack vi så iväg på vår kombinerade loppis- och turistrunda. Mot Ödeshög och vidare till Omberg. Linda påbörjade sitt projekt "Svenska älgtorn" och tog kort på de mer aparta dylika vi for förbi.

Vid Ombergs fot ligger Alvastra klosterruin. Vägen ner till ruinen är en smal grusväg. När vi svängt ner på den vägen, möter vi Ombergs turistbuss; jag backar tillbaka upp på stora vägen - Störst Går Först - och busschauffören och guiden vinkar och tackar. Ner igen till ruinen, som som vanligt är vacker och rogivande.

Vidare till mitt bästa ställe på jorden - Ellen Keys Strand! Parkerar bilen, är välartade och genar inte över staketet där det står att man inte ska gena... Åh, äntligen tillbaka på Strand. Som är STÄNGT.

In i bilen efter att ha vattnat hundarna, som fann det omöjligt att drick ur en lutande hink. Mot vandrarhemmet i Stocklycke för inmundigande av glass och drickande av vatten ur bunke. Vandrarhemsvärden visade sig vara en man med glimten i ögat och hemsytt vaxduksförkläde, som tog det med ro när vi visslade uppskattande efter honom. Vid vandrarhemmet träffade vi en cyklande familj med lika gammal border collie som Lassie. Men han fick inte springa bredvid - tack och lov - utan hade egen cykelkärra att åka i.

Runt Omberg på den smala, smala kringelikrokiga vägen med stupet hela tiden på vänstra sidan. Linda blev stel och höll hårt i dörren när skylten "Räcke saknas" dök upp (precis som om det skulle hjälpa...). Vid norra foten av Drottning Ommas berg ligger Borghamn och ett kalkstensbrott. Efter att Linda plockat på sig bra bitar och jag lämnat ett minne efter mig i form av ett kalkstenskapplastavstorn for vi vidare.

Nu började dagens var-fan-är-loppisen? Alltför många loppisägare är för dåliga på att plocka ned sina skyltar vid de större vägarna, varför man glad i hågen kör kilometer efter kilometer på små sketna vägar för att till slut inse att man blivit lurad. Vid Heliga Hjärtats kloster svängde vi in, ety där var en loppisskylt. Vi skämtade om att de var klostrets loppis och körde naturligtvis in. Och körde och körde, förbi klostret (som inte är vidare vackert...) tills vi höll på att köra in i Ommas kjol, där vi fick vända. Plötsligt blev vi lite nervösa att det hela var en fint från klostret och att en mur hade kommit upp tvärs över vägen för att omintetgöra vår reträtt och att vi skulle bli tvångsrekryterade som noviser. Jag gasade på och vi klarade oss med nöd och näppe förbi klostret och drog en lättnadens suck väl ute på stora vägen. Och förbannade loppisägaren.

Efter några stängda loppisar kom vi till Hästholmen. Loppis. Efter en stunds irrande i ett litet trafikkaos vid en mack (där våra vänner i Ombergs Turistbuss befann sig och som vi utbytte glada vinkningar med) hittade vi loppisen neråt hamnen och köpte på oss en del grejor. Bestämde oss för att köra hem hundarna till det svala huset för att sen köra till Gränna. Någon gång under resans gång ringde vi Hampus' ägare, som inte svarade. Vi ringde Olle, som skulle komma och öppna sin loppis för oss på kvällen och det visade sig att hans mamma blivit sjuk och att han befann sig i Mjölby och att allt var mycket osäkert. Till på köpet är mobiltäckningen under all kritik där uppe, så alla samtal blev lätt surrealistiska.

För att kolla inför bagghämtningen på kvällen körde vi "bakvägen" hem över Åby kyrka. På den vägen ligger Sjönäs där Hampus var. När vi svänger av från Ödeshögsvägen upp  mot Åby kyrka står naturligtvis Ombergs Turistbuss där i korsningen - alla vinkar och skrattar, t o m resenärerna känner nu igen oss...  Hittar spinneriet och avtagsvägen till Ull-ligan och allt är frid och fröjd.

Lämpar av djuren och kör vidare till Gränna. I Uppgränna hittar vi en trevlig loppis där en självgående gräsklippare håller på att skrämma skiten ur mig. Den heter Lisa och damen med loppisen berättar anekdoter om Lisa och även hur den fungerar. Vi får tips om matställe nere i hamnen och klockan är tre och vi är vrålhungriga. Laxstugan får äran av vårt besök och de hade verkligen god mat! Vi har lovat grannen Carina att fixa något att äta till köttet som ska grillas på kvällen och köper med oss potatismos från restaurangen.

Polkagrisar måste Linda ha med sig hem, som bevis för att hon varit i Gränna. Införskaffar detta och kör vidare mot Adelöv och Krydderi Krokus. Naturligtvis är det stängt, för nu är klockan över sex. En man tittar ut och frågar om vi vill komma in ändå. Självklart! Det visar sig att han är upptagen, för kvällen ska ägnas åt att göra i ordning inför morgondagens agilitytävling, som ska äga rum bredvid hans hus. Vi lovar att skynda oss och försöker gå över det hela så fort som möjligt, vilket visar sig omöjligt, då ägaren pratar oupphörligen om agility, hundar, kryddor och annat. Jag ger upp och nöjer mig med den vanliga morotsmarmeladen och hel vitpeppar ( inspirerat va...?) och Linda slår till på en Tistronbärsaft utan pris, som visar sig kosta 70 kr, men då är det för sent och bara att betala.

Efter kontakt med Ann-Charlotte Fokine och Olle Schmidt och grannen Carina beslutar vi oss för att hämta baggen först, kolla loppisen sen (om Olle kan och orkar, beroende på hans mor) och sen käka hos Carina.

Hämtar transporten och kör till Sjönäs där vi möts av en golden, en flat, en weimaraner och en goldenvalp, en Ann-Charlotte och en syster och ett barnbarn. Och Hampus står i en liten inhägnad och är stilig. Vi går in och skriver på nödiga papper och Ann-Charlotte visar sina garner och Linda köper - till sig själv och till Fik & Butik. Det är fruktansvärt varmt i det stora köket och väldigt hemtrevligt med mysig atmosfär.

Lastar in baggen i transporten utan problem och tuffar vidare mot Olles loppis. Han är på hemväg från Mjölby och ska bara hämta nyckeln och ska möta oss vid loppisen i Kvarnen i Boet. Stackars Olle är helt trött när han äntligen dyker upp och vi tackar honom för att han låter oss kolla hans loppis. Gå inte omkring för länge ber han bara. Men sen går vi där och prata och kikar på grejor och frågar Olle om dittan och dattan och Olle sätter på lite jazz och tiden går. Halv tolv är vi klara och åker hem till stackars Carina, som sagt att det inte gjorde något om vi blev sena.

Carina har gått och lagt sig när vi kommer. Vi försöker smyga oss bort igen, men lilla Mimmi börjar skälla febrilt och väcker sin matte, som kommer ner lite yrvaken och absolut vill att vi ska komma in och äta, fastän hon redan käkat själv. Så vi värmer på potatismoset och karrén och korkar upp vårt medhavda vin och äter en något sen middag där vid midnatt.

Går ner till stugan och ser till att Hampus har det bra och stupar sen i säng. 3 1/2 timme senare väcker mobilalarmen oss och vi snyggar till oss och stugan och beger oss av hemåt. Tröttast slipper köra och fyra timmar senare är vi hemma och placerar baggen hos våra bagglamm, ilar hem och duschar och sticker iväg till respektive jobb. Lång dags färd mot natt kan man säga.

Nu är i alla fall Hampus på plats och till hösten ska han släppas till tackorna och sen ska vi få en massa små Hampusbarn i vår.