Varför jag tycker så illa om telefonförsäljare
Står och målar ytterdörrarna på sommarstugan. Har skrapat, sandpapprat, oljat dem - allt har tagit en jäkla tid pga nio små fönster i varje dörr. Men nu målar jag i alla fall. Med någon gammal brun färg, förmodligen samma färg som vi målade dörrarna med för 40 år sen... Linoljefärg hinner jag inte använda, för dörrarna går inte att ta loss och alltså måste färgen torka fort. Den bruna färgen är hemsk att jobba med och mitt linoljefärgshjärta gråter när jag täcker de vackra trärena ytorna med den.
Hur eller hur är jag nästan klar med dörr nummer två. Regnet börjar så smått stänka, men gör sen ett litet uppehåll - kanske jag hinner klart, skynda, skynda. Har haft mobilkontakt med Linda under morgonen pga av det halta fåret och veterinärens besök, annars har jag bara målat hela tiden.
Alla hundarna ligger ute på gräset och spanar ut i hagen efter kor eller danskar eller andra invånare i bygden.
Då ringer telefonen, den "riktiga", där inne. Fan ta Linda; jag sa ju till henne att ringa på mobilen, just för att jag höll på att måla. Kanske något fel på min mobil? Bäst jag svarar. Ställer ifrån mig färgburken, lägger ifrån mig penseln, öppnar - försiktigt - dörren, klampar igenom huset, hinner fram till telefonen, och svarar. En käck ung kvinna säger något i stil med: "Hej! Jag heter si och så och jag ringer från Kombilotteriet. Har du Arnold hemma?" (Arnold är min pappa.) "Nä", säger jag. "Eh", säger hon då, "är det kanske frugan jag talar med?"
"Näe, det är det inte och jag håller på att måla en dörr och det håller på att börja regna och det ligger tre hundar därute och pappa är inte hemma och förresten är varken han eller jag intresserade av Kombilotteri, men tack ska du ha för att du ringde", säger jag i kulsprutefart och lägger på luren innan hon hinner säga något.
Naturligtvis hade alla hundarna passat på att gå in när jag gick in och sålunda passerat de nymålade dörrarna och gått över pensel och färgkladdigt tidningspapper och omrörningssticka och färgburkslock...
Varför blir man så arg på dessa försäljare? Själv har jag Nix hemma, men inte i sommarstugan uppenbarligen. Naturligtvis blir man arg, när det uppstår situationer som den ovan, men jag tror jag blev mest förbannad över hennes familjära ton. Frågar om Arnold är hemma; är det frugan - FRUGAN! - hon pratar med. Hon kunde ju inte rå för att hon ringde vid en så pissig tidpunkt, men hon bestämmer faktiskt själv hur hon ska tilltala folk.
Den bruna färgen och telefonförsäljerskan passade bra ihop på något sätt - kladdiga och ytliga.
Jag hann förresten måla klart innan skyfallet kom.
Och här har jag lagt till en bild som illustrerar hur det kan ha sett ut när Lill målat och alla hundar fastnat i färgen
Hur eller hur är jag nästan klar med dörr nummer två. Regnet börjar så smått stänka, men gör sen ett litet uppehåll - kanske jag hinner klart, skynda, skynda. Har haft mobilkontakt med Linda under morgonen pga av det halta fåret och veterinärens besök, annars har jag bara målat hela tiden.
Alla hundarna ligger ute på gräset och spanar ut i hagen efter kor eller danskar eller andra invånare i bygden.
Då ringer telefonen, den "riktiga", där inne. Fan ta Linda; jag sa ju till henne att ringa på mobilen, just för att jag höll på att måla. Kanske något fel på min mobil? Bäst jag svarar. Ställer ifrån mig färgburken, lägger ifrån mig penseln, öppnar - försiktigt - dörren, klampar igenom huset, hinner fram till telefonen, och svarar. En käck ung kvinna säger något i stil med: "Hej! Jag heter si och så och jag ringer från Kombilotteriet. Har du Arnold hemma?" (Arnold är min pappa.) "Nä", säger jag. "Eh", säger hon då, "är det kanske frugan jag talar med?"
"Näe, det är det inte och jag håller på att måla en dörr och det håller på att börja regna och det ligger tre hundar därute och pappa är inte hemma och förresten är varken han eller jag intresserade av Kombilotteri, men tack ska du ha för att du ringde", säger jag i kulsprutefart och lägger på luren innan hon hinner säga något.
Naturligtvis hade alla hundarna passat på att gå in när jag gick in och sålunda passerat de nymålade dörrarna och gått över pensel och färgkladdigt tidningspapper och omrörningssticka och färgburkslock...
Varför blir man så arg på dessa försäljare? Själv har jag Nix hemma, men inte i sommarstugan uppenbarligen. Naturligtvis blir man arg, när det uppstår situationer som den ovan, men jag tror jag blev mest förbannad över hennes familjära ton. Frågar om Arnold är hemma; är det frugan - FRUGAN! - hon pratar med. Hon kunde ju inte rå för att hon ringde vid en så pissig tidpunkt, men hon bestämmer faktiskt själv hur hon ska tilltala folk.
Den bruna färgen och telefonförsäljerskan passade bra ihop på något sätt - kladdiga och ytliga.
Jag hann förresten måla klart innan skyfallet kom.
Och här har jag lagt till en bild som illustrerar hur det kan ha sett ut när Lill målat och alla hundar fastnat i färgen
Kommentarer
Postat av: Carina
Hahaha....Inte lätt o heta Lill....
Trackback
