Sakta vi gå genom stan...
Efter en lååång arbetsdag, middag, en stunds ryggläge, lägger jag ifrån mig min bok och reser mig ur soffan och går ut med hundarna. Hasar mig fram mot järnvägen, när grannen dyker upp i lilla blå bilen och tänker sig jaga ett och annat vildsvin där jag hade tänkt att gå. Vända om och ta en annan väg. Visserligen tror jag grannen ser skillnad på hundarna och mig och ett vildsvin, men det vore synd om vi skrämde bort dem, innan han fått en chans att skjuta dem.
Går hemåt till slut med vita luddet och vallhunden i hasorna. Lapphunden vimsar omkring i sin egen värld av dofter och lider av spring i benen. Väl hemma släpper jag in vitluddet, och collien och jag tar ut tvätten och börjar hänga den i skymningen. Då dyker lapphunden upp och sätter sig sju meter bort. Inget konstigt med det; hon brukar avvakta och se hur förbannad jag är för att hon hittat på egna upptåg, innan hon kommer fram till mig.
Men ikväll är jag inte arg på henne. Vi andra har gått och myst, pratat med kor och jag har längtat lite efter Stockholm. Den ljumma augustikvällen har fått mig att tänka på Stockholms kvällsvarma gator och att man nu kunde flanerat Sveavägen upp på väg till någon bio. Sen tagit tunnelbanan hem... lukten av varm tunnelbana...
Nå, tvätten färdighängd; väl uppe på trappen ser jag att den svarta lapphunden numera är brun. Hon har smort in hela sin lurviga kropp - från huvud till svans - med skit. Inte som vallhunden, som sätter en klutt bakom ena örat, utan verkligen hela kroppen. Bägge sidor. Ligger som smält choklad över det svarta.
Nu är jag förbannad.
Stockholm är borta och kvar är - livet på landet...
Går hemåt till slut med vita luddet och vallhunden i hasorna. Lapphunden vimsar omkring i sin egen värld av dofter och lider av spring i benen. Väl hemma släpper jag in vitluddet, och collien och jag tar ut tvätten och börjar hänga den i skymningen. Då dyker lapphunden upp och sätter sig sju meter bort. Inget konstigt med det; hon brukar avvakta och se hur förbannad jag är för att hon hittat på egna upptåg, innan hon kommer fram till mig.
Men ikväll är jag inte arg på henne. Vi andra har gått och myst, pratat med kor och jag har längtat lite efter Stockholm. Den ljumma augustikvällen har fått mig att tänka på Stockholms kvällsvarma gator och att man nu kunde flanerat Sveavägen upp på väg till någon bio. Sen tagit tunnelbanan hem... lukten av varm tunnelbana...
Nå, tvätten färdighängd; väl uppe på trappen ser jag att den svarta lapphunden numera är brun. Hon har smort in hela sin lurviga kropp - från huvud till svans - med skit. Inte som vallhunden, som sätter en klutt bakom ena örat, utan verkligen hela kroppen. Bägge sidor. Ligger som smält choklad över det svarta.
Nu är jag förbannad.
Stockholm är borta och kvar är - livet på landet...
Kommentarer
Trackback
